Tweeta

Det som präglade opinionsåret 2012 bortsett från Socialdemokraternas upphämtning efter att Stefan Löfven tillträtt var att Sverigemokraterna enligt SONU-genomsnittet blev Sveriges tredje största parti. Varför Sverigedemokraterna har stigit i opinionen är vid det här laget något sönderanalyserat, men Henrik Oscarsson sammanfattar några viktiga förklaringar baserat på forskningsläget om väljarbeteende som man kan utgå ifrån. Fyra huvudsakliga förklaringar presenteras till varför partier når framgång: närhet, agenda, tydlighet och kompetens. En kombination av främst agenda och kompetens ligger nära till hands för att förklara varför Sverigedemokraterna har ökat:

1) Agenda. Frågor om invandring och integration har kommit högre upp på dagordningen. Detta har pågått under en längre tid, även om debatten den senaste tiden intensifierats. Tyngdpunkten i debatten ligger på integrationsproblem, snarare än eventuella dynamiska effekter på den svenska ekonomin till följd av invandring. Fler än 9-10% av Sveriges befolkning skulle föredra en minskad invandring till Sverige. Fler av dessa har Sverigedemokraterna nu lyckats mobilisera. En förklaring är att frågan om minskad invandring blivit viktigare för de som vill minska den, jämfört med andra frågor.

2) Kompetens. Jimmie Åkessons förtroendesiffror ökar i flera mätningar. I och med att partiet verkar på samma arenor som andra blir Sverigedemokraterna för fler ett mer realistiskt alternativ. Partiet har enligt flera mätningar breddats till andra väljargrupper än unga män.

Minst lika intressant är varför Miljöpartiet har minskat, från ett SONU-genomsnitt på 11,6% i januari till 8,4% i skrivande stund. Att ”gratisväljare” från Juholt-krisen nu har återvänt till Socialdemokraterna är den enskilt viktigaste förklaringen. Men kombinationen av agenda och kompetens kan förklara förändringen även för Miljöpartiet. Miljöpolitiken lyser med sin frånvaro i den politiska debatten. Två nya språkrör har svårt att ersätta de förra, i synnerhet när båda är föräldralediga.

Lyfter man blicken är det i ett större perspektiv intressant att just Sverigedemokraterna och Miljöpartiet tävlar om att bli den tredje kraften i svensk politik. Partierna har många likheter. De har båda en potentiell vågmästarroll. De är båda starka bland unga. De är båda mycket starkt förknippade med en politisk fråga. De har båda som huvudstrategi att bredda programmet för att nå fler väljare.

Framförallt lever de på en annan konfliktdimension än den klassiska höger-vänsterdimensionen, men här upphör likheterna abrupt, partierna är varandras diametrala motsatser i fråga om politiska svar på globalisering i olika skepnader.

2012 var året då Sverigedemokraterna för första gången gick om Miljöpartiet i kampen om att bli tredje störst. 2013 är språkrören för Miljöpartiet tillbaka på banan, för att få upp sina frågor på agendan och övertyga väljarna om sin kompetens. Medan Moderater och Socialdemokrater trängs i mitten av höger-vänsterskalan blir andra skiljelinjer mer intressanta. Den som ses som den tredje kraften 2013 kommer sedan att ha ett drömläge inför valåret 2014.

Socialdemokraterna har de senaste månaderna uppvisat en sanslös uppgång i opinionsmätningarna. På bara ett par månader har man enligt SONU-genomsnittet växt med nästan 10 %-enheter och i media skrivs det naturligtvis om en Löfven-effekt. Det räcker dock att ta en snabb titt på grafen över opinionsmätningarna för att konstatera att den stora uppgången inte är mycket mer än en återhämtning från extremt låga nivåer.

När Håkan Juholt tillträde som partiledare gick S framåt, då skrev vi om “socialdemokrater som vill hem”. Vi skulle kunna skriva samma sak idag. Det verkar som att det finns en kärna av socialdemokrater, dryga 30% av väljarkåren, som anger att de skulle rösta på partiet, bara partiet inte framstår som direkt dåligt, regeringsodugligt. För att partiet ska fortsätta växa, att mer svårflörtade väljare lämnar andra partier, krävs något med mer politisk substans än ett ledarbyte.

Socialdemokraterna gynnas i nuläget av att Moderaternas förtroende i jobbfrågan börjar naggas i kanten. Flertalet mätningar indikerar att Moderaterna nu inte längre anses ha den bästa jobbpolitiken i väljarnas ögon. Det var ingen slump att Fredrik Reinfeldts tal på Sverigemötet handlade om en och endast en sak: jobben. Man kan diskutera i all evighet hur pass bra regeringen har skött jobbfrågan, där antalet sysselsatta ökar, men andelen minskar och huruvida det beror på att 40-talisterna går i pension eller inte. Svenska väljare förväntar sig helt enkelt bättre resultat, därför börjar man åter bli beredd att ge det gamla arbetarepartiet en chans. Fortfarande är det dock långt kvar till valet, och lyckas inte Socialdemokraterna presentera en tillräckligt bra jobbpolitik är det troligt att man håller sig till Reinfeldt och Borg.

Om Moderaterna framstår som trötta måste övriga allianspartier närmast betraktas som apatiska. Folkpartiet har under 2012 legat på den lägsta SONU-nivån sedan maj 2007. Kristdemokraterna kippar efter andan kring 4%. Centerpartiet har parkerat under 5% enligt SONU-genomsnittet. Inget av partierna visar tecken på att ta något nytt politiskt initiativ. Hur länge håller detta?

Miljöpartiets och Vänsterpartiets kraftiga uppgångar har utbytts mot stagnation när Socialdemokraterna nu har återhämtat sig. Vänsterpartiet ligger fortfarande på en jämförelsevis hög nivå, sett till SONU-genomsnittet, men det är svårt att se dem nå upp mot 10% utan ett försvagat Socialdemokraterna. Miljöpartiet har tappat 2,5 %-enheter i SONU sedan januari, och ligger nu under 9% för första gången sedan 2010.

Även Sverigedemokraterna uppnådde all time high under den värsta Juholt-krisen, men har nu fallit tillbaka till strax över 6% i SONU-genomsnitt, en nivå de har legat stabilt på sedan slutet på 2010. Även om det titt som tätt rapporteras om interna svårigheter är det svårt att se att partiet skulle falla tillbaka under 4%-spärren. Att de skulle förlora sin vågmästarroll mellan Alliansen och de rödgröna partierna är i princip beroende av att något av regeringsalternativen från 2010 års valrörelse krisar rejält.

I mångt och mycket är vi tillbaka till vad som verkar vara ett nytt slags utgångsläge i svensk politik, där S är största parti, följt av M, men lever främst på hoppet om vad som ska komma i framtiden. De lite mer övertygade sympatisörerna hoppas på Socialdemokraterna, men de svårflörtade väntar på konkret politik. Våren 2010 föll inte S-alternativet väljarna i smaken. Håkan Juholt lyckades 2011 också först komma till platån strax över 30% genom att ingjuta hopp i socialdemokrater, men sedan gick det som det gick. Går det bättre 2012?

2011 blev personernas år i svensk politik. För Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna präglades året av diskussioner kring partiledarskiften, vilket innebar att debatten om politikens innehåll till stor del åsidosattes. Opinionsmässigt präglades året starkt av dramatiken kring partiledarskapet i Socialdemokraterna. 2011 avslutades med en socialdemokrati kring 25% i SONU. De stora vinnarna på den socialdemokratiska implosionen i opinionen blev Moderaterna, som vid årets slut i sin tur låg på det högsta SONU-genomsnittet sedan måttet började sammanställas.

Men det var inte bara Moderaterna som ökade i opinionsmätningarna i takt med Socialdemokraternas fall. I augusti 2011 meddelade Lars Ohly att han inte skulle stå till förfogande som partiledare på Vänsterpartiets kongress som hålls i skrivande stund. Partiets SONU-genomsnitt låg då på rekordlåga 4,3%. Sakta men säkert - och då har inte ens Jonas Sjöstedt tillträtt - har Vänsterpartiet enligt SONU vuxit till Sveriges fjärde största parti. Tillväxten för Vänsterpartiet beror naturligtvis på att Socialdemokraterna har tappat i opinionen, men kanske visar sig även de höga förväntningarna på Jonas Sjöstedt redan innan han har tillträtt. Vänsterpartiet blir ett mycket intressant parti att följa under 2012. Medan Miljöpartiet inte visar (vet?) vilken sida de ska stå på och Socialdemokraterna är vingklippta av en partiledare med stora problem kan Vänsterpartiet bli partiet som börjar ägna sig åt det som avgör val - det politiska innehållet.

Svensk Opinion har tidigare påpekat att möjligheten för oppositionen att vinna nästa val beror på om man lyckas antingen a) bli bättre än regeringen på att formulera politiska lösningar inom det nuvarande arbetslinje/ansvarsparadigmet i svensk politik, eller b) att man lyckas sätta en ny politisk dagordning. Alliansen visar inga tecken på att försvagas inom ramarna för den nuvarande politiska debatten om jobb och ekonomi. Ska valet år 2014 inte bli en repris på 2006 och 2010 års val är det dags för partierna utanför regeringen att föra upp nya politiska frågor på agendan. Vänsterpartiet kan få en betydelsefull roll i detta sammanhang och kan tvärtemot att stjälpa istället hjälpa Socialdemokraterna att komma tillbaka på den politiska banan.

Samtidigt går det inte att bortse från Miljöpartiets stora makt att sätta käppar i hjulet för partierna till vänster. Bestämmer de sig för att göra gemensam sak med Alliansen (i en eller annan form) är det tack och hej till förhoppningar om en röd regering. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle kunna ha väljarunderlag att bilda regering ensamma är inte troligt. Att Vänsterpartiet skulle ingå i någon form av regeringssamarbete med Sverigedemokraterna är otänkbart. Hur Miljöpartiet positionerar sig är därför helt avgörande, men förmodligen kommer de inte under 2012 att välja sida.

Vilken sida Miljöpartiet väljer beror naturligtvis till stor del på vad som händer med Alliansen. Blir 2012 året då någon av de övriga borgerliga partierna lyckas formulera en politik som på allvar gör att de kan utmana Moderaternas urstarka ställning? Inte mycket tyder på det idag. Folkpartiet har sin skola och visar inga tecken på att förnya det politiska innehållet, Kristdemokraterna har skickat upp alla möjliga politiska testballonger utan framgång. Möjligen kan Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen komma med något nytt, men det borgerligt gröna med fokus på entreprenörskap har hittills inte lockat särskilt många väljare. Lööf har inte heller signalerat någon ny inriktning på politiken.

Vid sidan av de andra partierna lever Sverigedemokraterna sitt eget liv. Partiet har inte vuxit under 2011, trots möjligheten att ta väljare från Socialdemokraterna, men å andra sidan inte krympt heller. De bygger sin organisation och försöker bredda sig för att nå nya väljare. De kallar sig nu socialkonservativa och har som uttalat mål att visa en mjukare sida. 2012 kommer vi att märka om det är ett framgångsrecept, eller om det finns större potential i en mer hårdför framtoning.

När vi går in i 2012 har Alliansen egen majoritet enligt SONU-genomsnittet. Oppositionen är svag. Om man intresserar sig för politisk debatt som inte enbart handlar om personer och ledarskap var 2011 i ärlighetens namn inget överdrivet roligt år i partipolitiken. Alliansregeringen utmanades aldrig på allvar. För att det ska bli lite vitalitet i svensk politik 2012 är det hög tid att det politiska innehållet gör comeback i debatten.

Alliansen har nu återtagit ledningen i opinionen från de (ex-) Rödgröna efter skandalerna kring Håkan Juholt. Skandaleffekter tenderar att vara kortsiktiga i svensk politik, men Socialdemokraterna har större problem som kan ge dem svårigheter att återta ledningen i opinionen, nämligen att det politiska innehållet saknas.

De flesta svenska väljare vill ha ett statsbärande parti som för skutan framåt. Detta kräver en övergripande idé om inriktningen på politiken, samt förtroende att kunna göra jobbet i praktiken. Trots att kritik riktats mot att Moderaterna saknar visioner har de trots allt en sammanhållen idé som de anser svarar mot vår tids utmaningar, nämligen att få fler människor i arbete genom arbetslinjen.

Socialdemokraterna har, trots två partiledarbyten, fortfarande inte lyckats formulera ett alternativ till Alliansen som gör att de lyfter i opinionen. De har nu två alternativ:

1) Bli bättre på det nuvarande arbetslinje-paradigmet än Alliansen: att formulera ett svar på utmaningen att få fler personer i arbete som uppfattas som bättre än Alliansens.
2) Att peka ut en ny utmaning för Sverige och presentera en bättre politik än Alliansen som svar på denna utmaning.

Alternativ 1 har Socialdemokraterna försökt med under Mona Sahlin, valet 2010 handlade också om arbete. Det fungerade inte då och de har inte lyckats formulera en i väljarnas ögon övertygande jobbpolitik hittills. Tätt förknippad med sysselsättningsfrågan är frågan om att kunna sköta landets ekonomi. Där står Juholt/Waidelich mot Reinfeldt/Borg. Förtroendesiffrorna på området är för Socialdemokraternas duo inte rolig läsning. Kan de överhuvudtaget straffa Borg och Reinfeldt på den punkten innan 2014? Regeringens svar på den allt mer påtagliga ekonomiska krisen blir avgörande.

Alternativ 2 erbjuder större möjligheter för Socialdemokraterna. När andra frågor än jobb/ekonomi, exempelvis trygghetssystemen, har varit i debattens fokus har Socialdemokraterna vuxit i opinionen. Frågan är dock om det är en möjlig fråga att huvudsakligen gå till val på. I viss mån är frågan avgjord hos väljarna, trots de förändringar Alliansen genomförde i trygghetssystemen vann de valet 2010. Ett nytt försök riskerar att förvandlas till en dålig repris för Socialdemokraterna. En annan fråga som är viktig för väljarna är skolan. Här finns emellertid också problem. Björklund har vunnit striden om skolan, där Socialdemokraternas skola var det förlorande laget. De nya reformerna är på plats och frågan är om inte även denna fråga kan ses som mer eller mindre överspelad på överskådlig tid.

Kvar bland väljarnas viktigaste frågor står vård, miljö, integrations/invandringsfrågor och kanske något helt annat som uppfattas som mer relevant och intressant efter ett decennium av arbetslinjens hegemoni i svensk politik. Kan Juholt formulera en övergripande idé från något av detta som förändrar den politiska spelplanen? Begreppet Social Demokrati kan fortfarande fyllas med substans som kan ta partiet framåt.

Med Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna har S enligt SONU-genomsnittet tagit sig förbi Moderaterna i opinionsmätningarna. Om detta beror på någon Juholt-effekt eller en effekt av att partiet återigen har en partiledare låter vi vara osagt. Egentligen är det heller inte särskilt relevant. Den verkliga kampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna börjar när Socialdemokraterna har formulerat en sammanhållen politik gällande välfärd, ekonomi och jobbpolitik. Mycket kan hända i svensk politik fram till 2014 men S och M kommer att vara de två dominerande partierna. Kampen mellan dessa partier kommer att avgöras av vem som presenterar den bästa politiken i de ovanstående tunga politiska frågorna.

Mer intressant i nuläget är två partier som båda är populära bland de yngre, nya väljarna: Sverigedemokraterna och Miljöpartiet. Åsa Romson och Gustav Fridolin har nu valts till språkrör för Miljöpartiet och de första mätningarna har visat positiva signaler för de nya rören. Miljöpartiet har visat tecken på att närma sig Alliansen ett flertal gånger, inte bara när det gäller den migrationspolitiska uppgörelsen, utan även när det gäller accepterandet av RUT och ROT. Detta tyder på att de öppnar för att ingå i en alliansregering (kanske allra helst utan Kristdemokraterna).

Väljer Alliansen (med eller utan Kd) och Miljöpartiet ett samarbete kommer Sverigedemokraterna inte att få vara med och leka med de nuvarande regeringspartierna. Sverigedemokraterna kan då i fortsättningen i högre utsträckning komma att söka samarbete med Socialdemokraterna. Skulle S kunna tänka sig ett sådant samarbete? Håkan Juholt har inte lika kategoriskt som sin företrädare avfärdat all form av samarbete med Sd. Idag skulle all form av formellt samarbete vara högst kontroversiellt, men det är långt till nästa val och Sverigedemokraterna normaliseras allt mer ju längre de deltar på samma politiska spelplan som de övriga partierna. Dessutom, vad skulle Socialdemokraterna ha för val om Miljöpartiet väljer blått?

I övriga Europa har exempelvis arbetarrörelsen i Storbritannien tagit en konservativ svängom med “blue labour” och en mer invandringskritisk socialdemokrati formas i Norge. När även Cameron, Merkel och Sarkozy kritiserar multikulturalismen blir det allt mindre kontroversiellt att vara för en mer restriktiv syn på invandring. Det återstår naturligtvis att se om Socialdemokraterna vågar surfa på vågen av europeisk (social)konservatism, men om så skulle vara fallet har de en given bundsförvant i Sverigedemokraterna.

I all väsentlighet skulle de två ovan beskrivna konstellationerna (Alliansen + MP, samt S + Sd) utgöra två sidor av en ny konfliktlinje i svensk politik: den mellan de som omfamnar ett globaliserat snabbföränderligt tjänstesamhälle mot de som hellre vill värna det som finns kvar av den svenska välfärdsstaten. Detta skulle vara en skiktning som mer representerar Sverige 2014 jämfört med den av industrisamhället födda höger-vänsterdimensionen. Även om vissa saker tyder på detta är det fortfarande ett mycket stort steg för Socialdemokraterna att inleda något slags formaliserat samarbete med Sd.

Utanför detta drama finner vi Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet, som alla framstår som tämligen marginaliserade i det nya partilandskapet. De försöker alla profilera sig, men har svårt att hitta en position där de kommer till rätta. Kristdemokraterna ligger risigast till enligt SONU-genomsnittet, följt av Centerpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet. Gemensamt för partierna är att de inte har några valmöjligheter gällande vilket regeringsalternativ de kan tillhöra. Vänsterpartiet kommer inte att ingå i något som liknar en alliansregering, att de borgerliga småpartierna skulle lämna alliansen till förmån för ett samarbete med andra partier är knappast tänkbart med tanke på hur mycket de har investerat i att vara en del av Alliansen. Inget av dessa partier sitter därmed på något riktigt bra kort när det gäller att forma eventuella nya partikonstellationer.

Ett politiskt läge som på ytan verkar slumrande kan i själva verket rymma djupgående förändringar i svensk politik. Svensk Opinion rekommenderar att hålla ett särskilt öga på Miljöpartiets och Sverigedemokraternas ställningstaganden den kommande tiden. Det är dessa partier som verkligen kan sätta igång en rörelse som kan skaka om gamla partikonstellationer i grunden.

“Juholt-effekt ger S Skjuts” - Aftonbladet 14 mars
“Ingen Juholt-effekt i Sifo-mätningarna” - SvD 20 mars
“Juholt som kandidat får sossarna att öka” - Tv4 24 mars
“Juholt-effekten uteblev bland riksdagsväljarna” - DN 25 mars

Bilden går isär huruvida Håkan Juholt har lyft Socialdemokraterna i opinionen eller ej. Enligt SONU-genomsnittet bottnade Socialdemokraterna redan i januari på 27,5% och har sedan successivt fått ett starkare stöd. Den rimliga tolkningen av detta är att vi inte kan tillskriva Håkan Juholt ett starkare stöd för partiet. Snarare vill många socialdemokrater som övergav partiet (och sådana finns det gott om) hem till sitt gamla parti och välkomnar att partiet börjar komma på fötter igen. Huruvida Juholt kommer att lyckas att ta partiet till 2007 års nivåer i opinionsmätningarna kommer att avgöras först när det blir tydligt vilken politik han vill föra och hur Alliansens företrädare bemöter detta.

Moderaternas topp i opinionen sammanföll med Socialdemokraternas botten. I januari låg SONU-genomsnittet för partiet på 34,7%. I nuläget har de sjunkit till 32,8%. Förtroendet för Reinfeldt är fortfarande starkt, men risken finns att de börjar uppfattas som trötta. Medan Centerpartiets resa mot botten (tillfälligt?) har avslutats ligger Kristdemokraterna fortfarande under spärren.

Förutsatt att Socialdemokraternas uppsving i opinionen fortsätter framöver blir det intressant att se vilka partier som drabbas. Sverigedemokraterna har tappat i opinionen både i februari och mars och är säkerligen lite nervösa för Juholts klassiskt socialdemokratiska framtoning.

Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har två saker gemensamt. De har väsentligt högre stöd bland unga väljare än bland de äldre och de befinner sig i en långsiktig positiv trend. Här finns med största sannolikhet ett samband: nya unga väljare kommer in i väljarkåren och äldre väljare (läs socialdemokrater och kristdemokrater) lämnar den. Svenska väljarkåren är rörlig och mycket kan hända på kort sikt, men den demografiska profilen och den långsiktiga utvecklingen för Sd och Mp talar sitt tydliga språk om vart partierna är på väg.

Ska man tro att resultaten i skolvalet säger något om framtiden ser utvecklingen dessutom ut att fortsatta i samma riktning. Både Sverigedemokraterna och Miljöpartiet fick 13% i detta val. Bland gymnasieelever är Sd Sveriges tredje största parti.

Länge har man trott att den klassiska höger-vänsterskalan sjunger på sista versen, men statsvetare framhåller regelbundet att dimensionen alltjämt är mycket betydelsefull i Sverige. Nu pekar emellertid mycket på att den nya generationens väljare tvistar om andra ämnen än de som med lätthet låter sig placeras in på den klassiska höger-vänsterskalan. Trots att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har en liknande åldersstruktur bland väljarna har de ofta diametralt olika politiska ståndpunkter i hjärtefrågorna. Är det Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som kommer att spela huvudrollerna i framtidens svenska politiska konflikter?

2010 var ett händelserikt år. Ett nytt kontroversiellt parti kom in i riksdagen, partiet som dominerat politiken i nästan 100 år imploderade och en borgerlig regering blev återvald för första gången. Nya Moderaterna inleder 2011 med sitt starkaste opinionsstöd någonsin, men Alliansen har problem. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet är rejält på dekis i opinionsmätningarna och respektive partiledare är ifrågasatta. Folkpartiet uppvisar en remarkabel stabilitet kring 7%-strecket, men frågan är om inte ambitionerna är högre än så?
I mångt och mycket bygger Moderaternas urstarka ställning i opinionen på den totala frånvaron av opposition. Detta kan under 2011 komma att förändras. Kommer Socialdemokraternas nya partiledare bli den vitamininjektion som partiet behöver för att återta initiativet i svensk politik, som de inte har haft sedan Alliansen formades?

Likt Moderaterna har även Miljöpartiet tjänat på Socialdemokraternas kris. Många väljare som är besvikna på arbetarepartiet röstar grönt i brist på annat. Lars Ohly däremot, har inte lyckats lyfta Vänsterpartiet alls och frågan är hur länge han kan sitta kvar som partiledare. Sverigedemokraterna är vid sidan av Moderaterna det parti som har haft mest att glädjas åt efter valet. De närmar sig nu fjärdeplatsen i opinionen i kamp med Folkpartiet. Om Miljöpartiets nya företrädare inte lever upp till Wetterstrands/Erikssons popularitet kan de till och med bli Sveriges tredje största parti under 2011.

Det nya året har alla förutsättningar att bli ett mycket dramatiskt politiskt sådant. Svensk Opinion följer som vanligt utvecklingen nära!

Tack till alla som följt oss under 2010 och Gott Nytt År!

Trenden håller i sig. Moderaterna får bättre och bättre resultat i opinionsmätningarna på Kristdemokraternas och Centerpartiets bekostnad. Det talas mycket om krisen i Socialdemokraterna, men faktum är att Centern, men framförallt Kd befinner sig i ett mycket svårt läge. Hur ska de två minsta borgerliga partierna förändras för att locka fler väljare?

Trots massiv negativ press har Socialdemokraterna inte tappat alltför mycket i opinionsmätningarna, även om ca 29% av väljarnas stöd är en mardröm för det gamla arbetarepartiet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ett opinionsstöd som (som vanligt) är i det närmaste konstant.

De närmaste månaderna kan komma att bli mycket händelserika opinionsmässigt beroende på Socialdemokraternas agerande. Kan det nya arbetarpartiet utmanas på allvar med en ny partiledare?

En dryg månad efter valet är tendensen tydlig. Centerpartiet och Kristdemokraterna tappar i opinionsmätningarna, medan Moderaterna går framåt. Givet att de minsta borgerliga partierna ökade i mätningarna strax innan valet står det tämligen klart att en betydande andel av Centerpartiets och Kristdemokraternas väljare kommer från moderata stödröster snarare än från övertygade partisympatisörer. Folkpartiet har haft ett mer jämnt stöd före, under och efter valet och tycks ha en mer stabil väljarbas.

Miljöpartiets resultat i mätningarna kontra valet visar en annan bild: både före och efter valet har partiet ett starkare stöd i mätningarna än i valet. Detta ger skäl att misstänka en motsatt skämmighetseffekt för de gröna i mätningarna. Partiets “feelgood-faktor” gör det lätt att uppge Mp för en intervjuare, men inte lika lätt att stödja när det väl kommer till kritan vid valurnan. Sverigedemokraternas stöd är mer svårtolkat. Har partiet vunnit ännu fler väljare efter valet, eller är det skämmighetseffekten som har avtagit? Ingen vet säkert, men med tanke på fortsatt dominerande negativ mediabild efter valet är en gissning att det snarare rör sig om ett ökat väljarstöd.

Till skillnad från mätningarna strax efter valet 2006 visar mätningarna i oktober och november 2010 ett starkare stöd för Alliansen. Nu inväntar vi med spänning partiernas förnyelsearbete och väljarnas reaktion på eventuella förändringar.

SONU-genomsnittet (som vi även sammanställde som SVT:s Väljarindex) var det mått som kom närmast valresultatet, sett till genomsnittlig procentuell avvikelse per parti, av samtliga mätningar och index. Trots United Minds (och Sentios) mer kontroversiella mätmetoder vidhåller vi att det sammanslagna måttet av de olika metoderna ger den bästa bilden av opinionsläget och förändrar inte sammansättningen av vårt mått.

Idag går svenska folket till valurnorna. Enligt samtliga institut och enligt oddsen ser Alliansen ut att få fler röster än de Rödgröna. Alla mätningar utom SIFOs (som förvisso brukar förutse valutgången väl) pekar också på att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Oddsen pekar i samma riktning. Detta till trots är resultatet i årets val ingalunda givet. De senaste opinionsundersökningarna visar på ett trendbrott för de Rödgrönas kräftgång i opinionen och även att Sverigedemokraterna tappar.

Till sist fick de Rödgröna valet att handla om en fråga där deras politik har starkt stöd, sjukförsäkringarna. Det mesta tyder på att detta skedde lite för sent, men vad som har hänt i väljardjupet de sista dagarna innan valet vet vi å andra sidan inte utifrån opinionsmätningarna. Osvuret är bäst, och idag får vi resultatet på den enda opinionsmätningen som verkligen räknas.

För knappt ett år sedan konstaterade vi att det fanns tre saker att hålla ögonen på för att få en uppfattning om vem som kommer att segra i valet den 19 september 2010. Med knappt tre veckor kvar till valet kan vi redan nu ge hyfsade svar på de tre frågorna vi ställde när det var ett år kvar till valdagen:

1) Vem lyckas sätta dagordningen?
I mångt och mycket är det fortfarande sysselsättningen som är i fokus. När det gäller vilka sakfrågor som är viktiga liknar årets valrörelse i stort valet 2006 (där Alliansen lyckades sätta dagordningen), skillnaden är att pensionärernas skattesänkningar spelar en större roll den här gången. De Rödgröna har i varje fall inte lyckats få valet att handla om sina paradfrågor: ekonomisk trygghet och miljöfrågor.

2) Hur går det för Sverigedemokraterna?
Enligt SONU-genomsnittet och enligt oddsen hos exempelvis Unibet ser Sd definitivt ut att komma in i riksdagen. Hur opinionssiffrorna kommer att påverkas av den kontroversiella och av TV4 stoppade reklamfilmen återstår att se. Efter Jimmie Åkessons omdiskuterade debattartikel i Aftonbladet fick Sverigedemokraterna ett rekordstarkt opinionsstöd och partiet hoppas naturligtvis på samma effekt efter reklamfilmen. Filmen upplevdes säkerligen av många potentiella Sd-väljare som magstark, men de som avskräcktes av reklamfilmen kan mycket väl ha glömt detta på valdagen.

3) Vart tar ekonomin och arbetslösheten vägen?
Sveriges ekonomi återhämtar sig snabbare än väntat. Arbetslösheten ligger (som väntat) kvar på höga nivåer, man inte lika höga nivåer som först befarades. När det gäller förtroendet för att sköta Sveriges ekonomi på ett bra sätt utklassar emellertid Alliansen de Rödgröna, den samlade bedömingen hos väljarna är att den nuvarande regeringen har hanterat finanskrisen mycket bra.

Två av dessa punkter talar starkt för Alliansen och samtliga tre talar mot de Rödgröna. I Svensk Opinions Odds of Odds, ett genomsnitt av oddsen på att Alliansen resp. de Rödgröna får flest röster, börjar Alliansen närma sig siffran 1. Alliansens SONU-genomsnitt börjar samtidigt klättra mot 50% av väljarnas stöd.

Idag släpper de Rödgröna sitt valmanifest. Det kan vara deras sista chans att vända en negativ utveckling, för nu är det inte längre särskilt långt kvar till valet.

Alliansen har i juni månad lyckats vända ett opinionsläge som under långa perioder såg bekymmersamt ut för Reinfeldt och de andra borgerliga partiledarna. Moderaterna är nu för första gången på länge det största partiet i Sverige och står själva för hela vändningen från underläge till överläge i opinionen. De två huvudsakliga förklaringarna till Alliansens nyvunna stöd är sannolikt besvikelsen över vad det Rödgröna alternativet presenterade i sin vårbudget och en tilltagande ekonomisk oro efter krisen i Grekland. Det område där Alliansen bedöms som betydligt starkare än oppositionen är just att sköta landets ekonomi.

Det svaga stödet för de övriga borgerliga partierna är naturligtvis inte positivt för deras företrädare, men samtidigt har varken Kristdemokraterna, Centerpartiet eller Folkpartiet någon gång under mandatperioden haft ett SONU-genomsnitt på under 4%. Alliansen som helhet har helt klart medvind just nu.

De stora förlorarna i juni är Socialdemokraterna, som tappat ungefär lika mycket som Moderaterna har vunnit. Medan Miljöpartiets och Vänsterpartiets opinionsstöd är någorlunda konstant har Socialdemokraterna nu rekordlåga 30,4% av väljarnas stöd. Sverigedemokraternas stöd ligger enligt SONU-genomsnittet på 4,7%.

I en debattartikel på DN debatt gör moderaterna anspråk på att vara det nya statsbärande partiet i Sverige. Efter opinionsmässigt mycket tuffa år för Moderaterna i regeringsställning börjar folk återigen att köpa det nya arbetarpartiet och Reinfeldts önskan ser ut att vara på god väg att besannas. Den långsiktiga trenden för Socialdemokraterna är nedåtgående. Kan Mona Sahlin resa sig innan valdagen?

För första gången sedan oktober 2006 är de Rödgröna inte i ledning i väljaropinionen enligt SONU-genomsnittet. Båda blocken ligger på 47,1%, medan Sverigedemokraterna balanserar på 4%-spärren. Den som ser fram emot ett spännande val i höst kommer med andra ord förmodligen inte att bli besviken.

Maj månads mätningar och i synnerhet den senaste opinionsmätningen från Demoskop har inte inneburit några goda nyheter för de Rödgröna partierna. En av valrörelsens viktigaste händelser hittills - presentationen av den gemensamma budgeten har av allt att döma påverkat både Socialdemokraterna och Miljöpartiet negativt. Socialdemokraterna har tappat mest sedan april, men även Miljöpartiet har svårt att hålla sig över 10% av väljarnas stöd.

Gladare kan Fredrik Reinfeldt vara över den senaste utvecklingen av opinionsläget. Moderaternas SONU-genomsnitt är nu i nivå med Socialdemokraternas och partiet kan närmast sägas bära upp alliansen ensamt. Övriga allianspartier har inte vunnit nämnvärt stöd hos väljarna, men de har samtidigt inte förlorat väljarstöd heller. Det ständiga orosmomentet för båda blocken är alltjämt Sverigedemokraterna. Den nedåtgående trenden för Sd har inte fortsatt, och SONU-genomsnittet placerar partiet fortfarande marginellt över riksdagsspärren.

April månads SONU-genomsnitt visar för partierna endast marginella förändringar jämfört med opinionsläget i mars. Undantaget är Sverigedemokraterna som befinner sig i en nedåtgående trend sedan toppen i november, månaden efter den uppmärksammade debattartikeln i Aftonbladet.

Partiet befinner sig dock fortfarande strax ovanför riksdagsspärren, även om de börjar krypa ner mot 4%. Under de senaste månaderna har starkt fokus legat på sysselsättning - den kanske viktigaste frågan för väljarna - men inte direkt en av Sverigedemokraternas profilfrågor. Frågor om integration/invandring lyser med sin frånvaro i den politiska debatten, samtidigt som valrörelsen inriktar sig allt mer mot en blockstrid.

Skillnaden mellan de två blocken består och Alliansen har fortfarande svårt att komma ikapp de Rödgröna, som enligt SONU-genomsnittet skulle få egen majoritet om det var val idag. Varken Alliansens vårproposition eller tal om pensionärers skattelättnader har ändrat på det. I maj inväntar vi naturligtvis reaktioner på de Rödgrönas skuggbudget och vart väljarstödet tar vägen nu när Alliansen har gett sig ut i valrörelsen på tågturné.

“Superveckan” i svensk politik är nu för länge sedan avklarad och opinionsmätningarna som publicerats i februari och i början av mars tyder på att Alliansen, och i synnerhet Moderaterna, kom ut som debattveckans vinnare. Skillnaden i SONU-genomsnitt mellan de politiska blocken har minskat sedan januari, men samtidigt har de Rödgröna i nuläget en relativt trygg ledning med drygt fem procentenheter.

Moderaterna fick i opinionsmätningarna som gjordes strax efter “superveckan” ett rejält uppsving och har tillsammans med Kristdemokraterna förbättrat sina opinionssiffror sedan januari. Däremot har Folkpartiet tappat en hel del sedan januari liksom Centerpartiet. På vänstersidan står Socialdemokraterna för det största opinionstappet i procentenheter mätt, medan Miljöpartiet och Vänsterpartiets opinionsstöd tycks vara stabilt. Sverigedemokraternas nedåtgående trend har brutits och partiet närmar sig återigen 5% av väljarstödet.

Samtidigt som ledningen för de Rödgröna är betryggande har Mona Sahlin all anledning att vara orolig över att när det väl hettar till i politiken tenderar Socialdemokraterna att tappa väljare. För att Alliansen ska komma ikapp på riktigt måste dock Fp, C och Kd rycka upp sig rejält.

Valårets första månad har varit händelserik. Den så kallade superveckan - med flera debatter mellan partiledare och statsministerkandidater - har gett en indikation på vilka frågor valet kommer att handla om: jobben, ekonomin, regeringsdugligheten och tryggheten. Endast ett fåtal av opinionsmätningarna genomfördes efter superveckan, varför effekterna av vad som sades i debatterna inte kommer att märkas fullt ut förrän i februari.

Indikationerna är dock att de Rödgröna har befäst sitt övertag i väljaropinionen. En SIFO-mätning visade att förtroendet för Socialdemokraterna är större än för Moderaterna när det gäller jobbfrågan - något som Reinfeldt & Co måste ändra på för att kunna börja knappa in på oppositionen. SONU-genomsnittet för både Socialdemokraterna och Moderaterna har ökat i januari vilket tyder på att valet i mångt och mycket kommer att bli en kamp mellan två partier som gör anspråk på att vara statsbärande.

Miljöpartiet fortsätter att öka, medan Centerpartiet tappar. Maud Olofsson har haft en tung period bakom sig och hoppas nog på en nystart i samband med partiets kommundagar som börjar den femte februari. Folkpartiet har likaså förlorat väljarstöd, medan Kristdemokraterna har ryckt upp sig en aning. Även Vänsterpartiet har tappat, vilket understryker behovet av att Ohly behöver framföra en eller flera tydliga profilfrågor för partiet för att inte försvinna.

I januari har också Sverigedemokraternas SONU-genomsnitt sjunkit. Partiet är starkt beroende av vilken roll invandringsfrågan spelar i den politiska debatten. Småpartierna Feministiskt Initiativ och Piratpartiet lyser med sin frånvaro. Efter vissa interna stridigheter i Piratpartiet kan de dock gynnas av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu ser ut att acceptera datalagringsdirektivet.

Novus Opinion har för Ekot börjat sammanställa en poll of polls, som de kallar “Svensk Väljaropinion”. Vi på Svensk Opinion tycker det är glädjande att fler börjar använda poll of polls istället för att publicera enskilda mätningar, vilket innebär en bättre opinionsjournalistik inför valet i september. För de som undrar vilka skillnader det är mellan Svensk Opinion och Svensk Väljaropinion kan vi meddela att de huvudsakligen är följande:

1) Svensk Opinion räknar även in opinionsmätningar från Sentio Research och United Minds i måttet på opinionsläget.

2) Svensk Opinion viktar inte de enskilda mätningarna efter antalet respondenter i undersökningarna.

Anledningarna till att vi tar med mätningar från Sentio Researchs (delvis) och United Minds (helt) webbaserade mätningar är att dessa mätningar kan kompensera för mätfel som förekommer i de övriga telefonbaserade undersökningarna. Vi väljer även att inte vikta mätningarna efter antalet respondenter, då viktningen riskerar att leda till en oskälig favorisering av en viss undersökningsmetod.

Vi vill även upplysa om att statsvetaren Henrik Oscarsson har en tredje variant av en poll of polls på sin hemsida: www.henrikoscarsson.com

Valåret har inletts och för Alliansen ser det i nuläget mörkt ut. SONU-genomsnittet ligger 7 procentenheter under de Rödgrönas och Sverigedemokraterna landar i december på 5%. Debatten kring sjukförsäkringarna tycks ha fått många väljare att överge främst Moderaterna, men även Centerpartiet har tagit stryk i opinionsmätningarna de senaste månaderna. Valet är dock ingalunda avgjort. Det finns flera saker som pekar på att Alliansen kan komma tillbaka.

Ett år innan valet påpekade vi att något av det viktigaste inför valet är vem som lyckas sätta dagordningen. Trots Reinfeldts frånvaro från den svenska politiska scenen har inte de Rödgröna tagit något riktigt politiskt initiativ. Det verkar snarare vara så att när Socialdemokraterna, som efter S-kongressen, kommer med konkret politik tappar de i opinionsmätningarna. Detta bådar inte gått för en valrörelse när politiska alternativ ska ställas mot varandra.

Socialdemokraterna har även utmålat en massarbetslöshet utan dess like inför framtiden. Sanningen är att arbetslösheten i nuläget är ungefär som den var 2005 - när Socialdemokraterna regerade på toppen av en högkonjunktur. Dessutom pekar de senaste prognoserna på att arbetslösheten inte kommer att stiga särskilt mycket ytterligare. Genom att överdriva situationens allvar gällande arbetslöshet och ekonomiskt läge kan Mona Sahlins retorik paradoxalt nog leda till en bättre, mer regeringsduglig, bild av den nuvarande regeringen.

För att de Rödgröna ska kunna ro hem valsegern behöver de presentera ett politiskt alternativ som är mer attraktivt för väljarna än Alliansens (och Sverigedemokraternas) när det gäller valrörelsens centrala frågor. Rimligen vet Mona & Co att Alliansen ligger bra till om valdebatten centreras kring arbetslinjen. Fortsätter Mona Sahlin att som i nuläget berätta Fredrik Reinfeldts berättelse med jobben i centrum kommer hon att få problem att övertyga väljare när valet närmar sig. När det gäller trygghetsfrågor, vård och miljöfrågor ligger de Rödgröna bättre till och de kommer förmodligen att försöka föra upp de frågorna i valdebatten.

Det är fortfarande långt kvar till valet. De Rödgröna har nu ett övertag bland annat för att deras paradgrenar har dominerat väljarnas medvetande den senaste månaden. Alliansen har dock legat betydligt sämre till i opinionsmätningarna bara under denna mandatperiod. I augusti 2008 låg deras SONU-genomsnitt på 38,6% mot de Rödgrönas 55%. Detta underläge vändes till ett överläge i april 2009. Det finns fortfarande mycket som talar för att Alliansen kan upprepa den bedriften under 2010.